Tankar om barnrummet
Som en blixt från klar himmel fick jag ikväll, inspirerad av en annan blogg, idén om att det stora sovrummet skulle kunna vara barnrum. För varför ska vi, som bara sover och förvarar kläder i vårt rum, ha de största rummet bara för att vi är vuxna? Borde inte Lovisa, som har massor med saker och dessutom förväntas leka i sitt rum, få det stora rummet? Det är egentligen så självklart, jag känner mig nästan lite upprörd över min egen egoism att "roffa åt oss" det största rummet utan tanke på vem som har störst behov.
Tyvärr så gällde regeln "upp som en sol, ner som en pannkaka" i det här fallet. Idén sprack när jag började måtta på ritningarna och insåg att lilla sovrummet är 4,3m långt men bara 2,8m brett. Då blir det för litet för att få in en dubbelsäng. Men jag ger inte upp hoppet ändå. Jag har lite planer på att se över om man kanske kan göra en lösning på övervåningen som innebär att både vi och Lovisa kan ha våra sovrum där uppe. Då kan man ha kontor i lilla rummet nere och så får Lovisa sitt lekrum i stora rummet. Visserligen får gästrummet stryka på foten isåfall, men vad tusan - vi måste väl ändå planera vårt hus efter VÅRA behov och inte efter att folk ska komma och hälsa på? Eller så får man skaffa en gäststuga.
Ska ta diskussionen med den manliga hälften i hushållet och försöka fiska efter medhåll angående lekutrymmet, det är nämligen inte alltid som vi båda är lika sprudlande entusiastiska över mina fantastiska idéer :-)
