Hus i Hara

Ni vet hur det är - när man verkligen behöver en viss sak, då lyckas man nästintill aldrig att hitta Den Perfekta (klädesplagget, möbeln, tyget eller vad som helst). Man ilar omkring som en galen och letar och letar, till sist får man nöja sig med Den Halvbra saken. Däremot när man INTE behöver något, eller när man verkligen inte har råd - då hittar man självklart just Den Perfekta Perfekta Perfekta som man bara MÅSTE ha! Och så får man ha dåligt samvete för att man köper något som inte får plats hemma, som man redan har ett ex av eller som är en totalt onödig - men snygg - sak.

Men det finns undantag. Min sista månad har varit ett fenomenalt lyckokast. Jag har hittat Den Perfekta av nåt som vi faktiskt hade tänkt att köpa.

För det första så hittade jag de allra mest fantastiska små pallarna som vi ska ha framför kaminen. Vi hade haft funderingar kring nån sorts puff, kudde eller liknande som vi skulle sitta framför brasan och mysa på när vi varit ute på iskall tur med vår (än så länge oinköpta) skoter. Vi var helt på det klara med vilken känsla vi eftersträvade, men själva "möbeln" visste vi inte alls hur den skulle se ut. Förrän nu:





Det blev inte så bra bilder, men jag kan berätta att jag ÄLSKAR dem! Särskilt den vita är så himla, himla fin. Det måste få bli Lovisas pall.

Ett andra bra inköp, som jag gjorde just idag faktiskt, är julklappen till Anders. Det blev en supersnygg vinkyl. Plats för 21 flaskor och digital inställning av temperatur. Den har två temperaturområden så man kan anpassa till om man har rött eller vitt vin.



Ok ok, kanske en "snygg men onödig sak" men vi har faktiskt länge pratat om att vi velat ha en vinkyl. Och jag köpte inte den allra största som finns. Det finns ju vinkylar som är lika stora som ett vanligt kylskåp, medan den här kanske är hälften ungefär. Så jag frossade i onödig lyx, men med måtta ;-) Nöjd som få är jag iallafall.

Och för den som inte redan begripit det - Anders får förstås inte veta något om detta före julafton.

Som en blixt från klar himmel fick jag ikväll, inspirerad av en annan blogg, idén om att det stora sovrummet skulle kunna vara barnrum. För varför ska vi, som bara sover och förvarar kläder i vårt rum, ha de största rummet bara för att vi är vuxna? Borde inte Lovisa, som har massor med saker och dessutom förväntas leka i sitt rum, få det stora rummet? Det är egentligen så självklart, jag känner mig nästan lite upprörd över min egen egoism att "roffa åt oss" det största rummet utan tanke på vem som har störst behov.

Tyvärr så gällde regeln "upp som en sol, ner som en pannkaka" i det här fallet. Idén sprack när jag började måtta på ritningarna och insåg att lilla sovrummet är 4,3m långt men bara 2,8m brett. Då blir det för litet för att få in en dubbelsäng. Men jag ger inte upp hoppet ändå. Jag har lite planer på att se över om man kanske kan göra en lösning på övervåningen som innebär att både vi och Lovisa kan ha våra sovrum där uppe. Då kan man ha kontor i lilla rummet nere och så får Lovisa sitt lekrum i stora rummet. Visserligen får gästrummet stryka på foten isåfall, men vad tusan - vi måste väl ändå planera vårt hus efter VÅRA behov och inte efter att folk ska komma och hälsa på? Eller så får man skaffa en gäststuga.

Ska ta diskussionen med den manliga hälften i hushållet och försöka fiska efter medhåll angående lekutrymmet, det är nämligen inte alltid som vi båda är lika sprudlande entusiastiska över mina fantastiska idéer :-)